Kronisk prostatit och kronisk bäckenbottensmärta kan vara svåra besvär att förstå, både för den som drabbas och i den medicinska bedömningen. Symtomen kan vara diffusa, återkommande och likna flera andra urologiska tillstånd.
Smärta, tyngdkänsla, obehag från underlivet och förändrad vattenkastning kan förekomma samtidigt, vilket gör att utredningen behöver vara noggrann. Vägen till rätt behandling handlar därför inte bara om att lindra symtom, utan också om att utesluta andra orsaker, förstå vilken typ av prostatit det rör sig om och anpassa omhändertagandet efter patientens besvär.
När symtomen kräver en noggrann urologisk bedömning
På urocare.se beskrivs prostatit, eller kronisk bäckenbottensmärta, som den vanligaste urologiska orsaken till att män under 50 år söker läkare. Samtidigt framgår att tillståndets genes ofta är oklar. Det innebär att orsaken inte alltid är enkel att fastställa, även när symtomen är tydliga för patienten. Just därför blir utredningen central.
Prostatitsyndromet delas in i akut prostatit, kronisk bakteriell prostatit, kronisk prostatit eller kronisk bäckenbottensmärta samt asymtomatisk prostatit. I en öppenvårdsurologisk bedömning är det framför allt de kroniska formerna som blir aktuella. Den akuta prostatiten beskrivs som ovanlig och kopplad till hög feber och påverkat allmäntillstånd, vilket gör att patienten i regel behöver sjukhusvård.
De kroniska besvären kan däremot vara mer svårtolkade. Vid kronisk bakteriell prostatit är symtomen ofta diffusa, med smärtor i bäckenbotten och rygg samt vattenkastningsbesvär. Det kan handla om trängningar, ökad miktionsfrekvens dag och natt, svag stråle, startsvårigheter, känsla av dålig tömning och efterdropp. Tyngdkänsla, obehag från underlivet och samlivsproblem kan också förekomma.
Kronisk bäckenbottensmärta, ofta benämnd CPPS, kan ge samma typ av symtom som kronisk bakteriell prostatit. Det gör differentialdiagnosen svår. Vid CPPS kan inga patogena organismer odlas fram, men smärtan kan ofta provoceras vid palpation av spänd och ömmande levatormuskulatur i bäckenet. Stress och psykogena pålagringar kan också vara en del av sjukdomskomplexet.
Utredningen börjar med att skilja mellan möjliga orsaker
En viktig del av utredningen är att förstå att många sjukdomar i urinvägarna kan ge liknande symtom. Besvär från urinvägarna och närliggande områden kan visa sig som LUTS, alltså lower urinary tract symptoms. Därför räcker det inte att enbart konstatera att patienten har smärta eller vattenkastningsbesvär. Andra orsaker behöver vägas in och uteslutas.
UroCare lyfter flera differentialdiagnoser. Sexuellt överförbara sjukdomar, särskilt klamydia, bör uteslutas innan prostatitbehandling inleds. Även urinvägsinfektion ska uteslutas. Benign prostatahyperplasi kan ge liknande besvär, framför allt hos män över 50 år, men begynnande benign prostataobstruktion kan förekomma även hos yngre män över 30 år.
Neurogen blåsrubbning är en annan möjlig orsak till LUTS. Den kan förekomma efter stroke eller vid neurologiska sjukdomar som MS och diabetes. Sådana tillstånd kan ge trängningar, men också tömningsbesvär om blåsmuskulaturen inte fungerar normalt. Smärta från ländryggssjukdomar och tumörsjukdomar i nedre urinvägarna kan också behöva övervägas, särskilt i relevanta åldersgrupper.
Utredningen omfattar anamnes, rektalpalpation, urinodling och PSA, framför allt hos män över 50 år. Vid rektalpalpation kan en ömmande prostata stärka misstanken om prostatit, men bedömningen behöver göras försiktigt eftersom många män upplever undersökningen som obehaglig även utan prostatit. Samtidigt kan undersökningen bidra till att bedöma andra misstänkta förändringar.
För att diagnostisera ett eventuellt infektiöst agens kan prostataexprimat undersökas. Patienten urinerar först för att skölja rent urinröret och urinodling tas. Därefter masseras prostatakörteln för att få fram sekret, som sedan kan skickas för odling och analys. Provet kan omfatta både anaerob och aerob odling samt undersökning för exempelvis ureaplasma, klamydia, mykoplasma, vanliga tarmbakterier och i vissa fall jästsvamp.
Behandling anpassas efter prostatittyp och symtombild
När utredningen pekar mot kronisk bakteriell prostatit kan behandling med antibiotika bli aktuell. UroCare beskriver att patienter med mindre dramatisk sjukdomsbild kan behandlas med peroral antibiotika från början. Behandlingen bör helst styras av odlingssvar och resistensmönster, även om behandling enligt beprövad erfarenhet också förekommer i praktiken.
Behandlingstiden kan vara flera veckor, vilket speglar svårigheten att få antibiotika att nå tillräcklig koncentration i prostatans vävnad. Vid kronisk bakteriell prostatit kan även antiinflammatoriska läkemedel och alfablockerare prövas. Om det finns misstanke om neurogen blåsrubbning rekommenderas remiss till urolog, och vissa läkemedel kan övervägas beroende på symtombild.
Vid kronisk bäckenbottensmärta eller kronisk icke bakteriell prostatit blir omhändertagandet särskilt viktigt. Patienten behöver information om tillståndet och om att det ofta rör sig om ett spänningstillstånd i bäckenbottenmuskulaturen som kan förvärras av stress. Jämförelsen med uppdragna axlar och spänningshuvudvärk gör besvären lättare att förstå, eftersom den visar hur muskelspänning kan skapa återkommande obehag.
Eftersom odlingar kan vara falskt negativa kan antibiotika ändå erbjudas, men om effekten uteblir efter två veckor ska antibiotikan sättas ut enligt beskrivningen på sidan. Antiinflammatoriska läkemedel kan prövas under några veckor. Alfablockerare kan vara aktuella vid tömningsbesvär, medan antikolinergika kan prövas vid lagringssymtom där patienten behöver kissa ofta.
Värme, varma bad och varm klädsel kan ibland ha god effekt, medan kyla ofta försämrar symtomen. Biofeedbackträning hos uroterapeut eller sjukgymnast kan användas för att lära patienten att slappna av i bäckenbottenmuskulaturen. Även TENS och akupunktur nämns som behandlingar som kan ha välgörande effekt.
Vägen framåt bygger på information och fortsatt omhändertagande
En klassisk prostatitutredning bör enligt UroCare avslutas med att patienten får veta att diagnosen inte har att göra med sexuellt överförbar sjukdom eller cancersjukdom. Den informationen kan i sig vara betydelsefull. För en patient med återkommande smärta och oklara symtom kan oron ibland vara en stor del av belastningen. När allvarliga alternativa orsaker har uteslutits blir det lättare att hantera besvären.
Samtidigt kännetecknas prostatitsymtom av att de kan återkomma. Därför behöver patienten förstå hur egenbehandling kan användas, exempelvis värme, avslappning och receptfria antiinflammatoriska läkemedel där det är lämpligt. Om en odling tidigare varit positiv kan återfall förväntas, och då kan förnyad medicinering bli aktuell, helst efter att infektiöst agens åter har påvisats.
UroCare beskriver också att många patienter söker sig dit med kunskap från prostatitcentrum i andra delar av världen, där behandlingsuppläggen kan skilja sig från svenska och nordeuropeiska traditioner. Därför får prostatitpatienter både muntlig och skriftlig facklig genomgång av den diagnos som ställts. Efter det inledande diagnostiska besöket får patienten ett behandlingsförslag.
Det fortsatta omhändertagandet kan därefter ske inom avtalsfinansierad prostatitvård utan vissa kostnadskrävande behandlingsmodaliteter, eller som tilläggsomhändertagande till självkostnadspris. Patienten får själv välja hur det vidare omhändertagandet ska se ut och kan kontakta kliniken genom exempelvis egenremiss.
Utredning av kronisk prostatit handlar därmed om mer än att sätta en diagnos. Det är en process där symtom, odlingar, undersökningar, differentialdiagnoser och patientens egen upplevelse behöver vägas samman. Rätt behandling börjar med att förstå om besvären talar för infektion, muskelspänning, annan urologisk orsak eller en kombination av flera faktorer. När utredningen är noggrann blir vägen vidare tydligare, både för patienten och för den vårdgivare som ska följa upp besvären över tid.